”Tunga tankar med vassa kanter.”
- Oj vad svårt livet kan vara ibland, när du minst anar det, när du minst förväntar dig det. Helt plötsligt står du där med hakan ner till fötterna och undrar vart den gamla goda tiden tog vägen. Vart alla bra dagar försvunnit och varför du nu mera befinner dig på botten. Plötsligt står du där med de antidepressiva som ska få dig att känna antingen något, eller ingenting alls och de där tabletterna som ska få dig lugn och ge dig sömn om natten. Plötsligt står du där och undrar vart den gamla goda tiden tog vägen, vart alla bra dagar tagit vägen och varför du står där du står utan att ta dig därifrån. För plötsligt är det de tunga tankarna med de vassa kanterna som finns kvar, de där som du inte riktigt vet vart du ska göra av. Ensammast i världen. Fast egentligen inte. Det är bara så det känns på de allra djupaste delarna av din hjärna. Fast egentligen har du all omtanke och kärlek som behövs runt omkring dig, men det är svårt att se när livet blir sådär jobbigt, mörkt och svårt.
Ibland blir man sjuk utan att veta varför. Ibland slår psykisk ohälsa till som ett slag i magen, antingen har du de allra största anledningarna till det eller så har du inga alls. Du väljer inte att bli sjuk i exempelvis depression, likt som du inte väljer att bryta ett ben. Att drabbas av psykisk ohälsa är inget val som man tar, det är bara någonting som drabbar en. Ibland finns det tusen anledningar och ibland finns det inga alls. Det här är ett väldigt känsligt ämne i väldigt mångas ögon och jag har alltid stått upp för att vi ska prata om psykisk ohälsa i dess helhet, utan att censurera bort de jobbiga delarna som gör att vi i samhället helst undviker att prata om det. För vi är så duktiga på att blunda för det svåra och för det jobbiga, men genom att prata om det så kan vi minska problematiken. Vi kan minska självmorden och vi kan minska den psykiska ohälsan. Och om det finns någonting jag kan göra bara för att åtminstone hjälpa en enda person så vill jag berätta min historia, kanske kan den hjälpa, kanske kan den inspirera, men min psykiska ohälsa skall inte längre hållas gömd, för jag valde inte det här.
Jag valde inte att bli sjuk.
Jag har velat fram och tillbaka på om jag ska publicera det här och på hur människor kommer att reagera när jag väl tar modet till mig och publicerar det här inlägget. För ungefär tre år sedan började extrema oros känslor drabba mig, jag visste inte vad det var eller var det berodde på då, men nu vet jag att det var då ångesten började.
Mobbningen hade nyss slutat, och det var höstterminen i åttonde klass. Prestation var mitt förnamn och vad jag än gjorde så skulle det vara tipp topp, för jag hade mitt mål, jag skulle komma in på Academy of Music and Business oavsett vad det skulle kosta mig när jag väl hade tagit mig till det målet. Jag var oerhört målinriktad och visste precis vad jag ville, det vet jag fortfarande än idag. Men i samband med det här och att mobbningen jag var utsatt för precis hade slutat så började extrema oros-känslor drabba mig. Vart jag än gick hade jag jämt en konstant oro som växte sig större och större, vad jag än gjorde så hade jag klumpen i halsen som gjorde så att man fick kippa efter andan och en stelhet som jag inte ens med ord kan beskriva. I samband med det här började jag även få problem med sömnen och jag gick ner i en depression. Jag skulle fylla femton, jag hade ingen aning om det som komma, och att det skulle bli den största kamp jag hittills genomgår i mitt nu sjuttonåriga liv.
Men som den positiva och drivna unge jag alltid varit som haft en enorm frihet just för att jag alltid haft enorma tankegångar kring rätt och fel och alltid varit så enormt självständig så har aldrig regler varit högsta prioritet på min lista. Mina fantastiska föräldrar har aldrig behövt sätta gränser för jag har alltid sett gränserna innan de ens blivit satta. Jag har fått vara ute på obestämd tid för att jag hört av mig och för att jag inte kommit hem stupfull från en fest, kanske just av den anledning att jag alltid prioriterat skola och projekt före fyllefester och stadsbus.
Kort sagt så höll jag alltid fasad, jag var så van vid hur jag skulle vara, inte för att bli accepterad av de i min omgivning men för att bli accepterad av mig själv att jag alltid satte mina egna gränser på hur jag skulle vara. Det här gjorde det svårt för min familj att se att något varit fel och hur berättar man för de man älskar allra mest att livet är sådär jobbigt och svårt när man haft den absolut bästa uppväxt som man bara kan tänka sig.
Hur berättar man att livet blivit sådär mörkt och svårt när man är femton, sexton, sjutton år gammal och har allt man kan tänka sig. När man har fina familjerelationer, en skola där man inte blir utsatt för mobbning, när man får gå på en skola där man är accepterad för den man är och när man har nära och kära som älskar en för den man är.
Jag kunde aldrig berätta det. Jag vågade aldrig. För i mitt huvud var det ett misslyckande. Jag var ett misslyckande för att jag hade drabbats av psykisk ohälsa.
Åren gick, det blev aldrig bättre, jag blev bara bättre på att dölja det. Jag övade varje dag på mitt leende så att det skulle se så äkta ut som möjligt, för att jag var ju hon den där glada ungen som alltid hade tusen bollar i luften och ett leende av stål. Jag var ju hon den där, hon som inte kunde må dåligt, hon som man alltid förväntade sig allt och lite till utav. Hon som alltid satte så höga krav på sig själv, men som ändå aldrig kunde tro på sig själv.
Hon med det krossade självförtroendet som hon alltid trampade på tusen gånger om. Det där självförtroendet som fick henne att bryta ihop gång på gång, som fick henne att gråta när hon hade tävlat på grund av att jag hatade varenda ton jag tog på scen, hon som senare gick till final i samma tävling och som senare fick spela på festival. Hon som inte trodde att hon kunde och som såg fel och brister i allt hon gjorde. Hon kunde visst, men under alla dessa år har hon själv inte kunnat inse det.
Året var 2014.
Jag var trött och arg och ville bara skriva. Jag ville skriva någonting som beskrev mig och de känslor jag kände. Någonting som var så mycket jag att det lös igenom allt. Aldrig förr hade jag vågat skriva min egna musik på det vis som jag tyckte var viktigt, men just den här kvällen spelade ingenting någon roll. Jag skrev den kvällen "That´s the way." och när de under en tävling frågade om vart jag hade skrivit den så svarade jag "Den skrev jag en vårkväll på mitt badrumsgolv." Komiskt men sant.
That´s the way är den första riktiga låt jag skrev och den handlar om att inte känna sig tillräcklig, men att man skall göra allt i sin makt för att gå sin egna väg och för att till sist göra de i sin omgivning stolta. Jag trodde alltid att jag med mitt mående gjorde min omgivning besviken, men den enda som jag alltid egentligen gjort besviken är mig själv.
Med min musik förmedlar jag det jag tycker. Jag censurerar ingenting, skriver om våra normer och vill skapa en känsla av att vara tillräcklig för den som lyssnar på min musik. Det påpekar många. Att min musik hjälper. Men den enda som min musik aldrig hjälpt är mig själv. För jag har aldrig kunnat ta mina ord på allvar, för jag har alltid varit rädd för sanningen, rädd för att inte vara tillräckligt. Så när jag trodde att jag skrev för att hjälpa alla andra så var det nog egentligen för att jag en dag framöver skall kunna hjälpa mig själv. Vilket jag kommer kunna göra den dag då jag lärt mig att lyssna på mig själv, mina egna behov och den individ som jag är och vill vara.
Min musik är till för dig men även för mig.
Jag kunde aldrig tro på något jag gjorde och än idag har jag svårt för att tro på mig själv och mina egna kunskaper. Det finns inte i min värld, kanske för att jag fortfarande är sjuk i depressionen och för att den förstör mer än vad den gör nytta.
Under de här tre åren har jag träffat kuratorer, psykologer och läkare. Jag har hamnat fel, därefter hamnat rätt en sväng för att sedan hamna fel igen. Men som Håkan sjunger så måste man dö några gånger innan man kan leva. För mig är innebörden att man får hamna fel gång på gång på gång, för att sedan hamna rätt. Vilket jag gjorde i Juli månad då jag äntligen hamnade hos en person som tar mig och min sjukdom på allvar och som ser mig som individ bakom min depression och min ångest. För jag är inte min diagnos och du är inte din diagnos heller.
Ibland blir man sjuk utan att veta varför och jag som alltid pratat öppet om psykisk ohälsa har aldrig vågat nämna att det även drabbade mig och att jag än idag kämpar en kamp var dag mot ångesten och depressionen och för att klara av det som en frisk människa klarar av i sin vardag.
Att drabbas av depression är inget val och det är inget enkelt att handskas med. Det är en sjukdom på liv och död. Lika allvarlig som vilken annan sjukdom som helst. Det går inte att be någon med en depression att rycka upp sig och sluta vara så nere, det fungerar inte heller att säga "det blir bättre", för tro mig innerst inne vet vi också det, men det är inte så lätt när man står där nere på botten och kippar efter andan och tar en sekund i taget för att klara av vardagen, skola och allt annat som händer när man är sjutton år gammal.
Ena dagen kanske jag skrattar, andra dagen kanske jag drar mig undan och tredje kanske du inte ser mig alls. Jag kanske inte svarar direkt på ditt meddelande och jag kanske inte svarar när du säger hej. Inte för att vara elak, inte för att skapa ovänner eller för att göra dig besviken på mig. Kanske är jag så uppe i alla tankar och på att klara av dagen att jag glömmer svara, jag kanske tänker att jag svarat och liknande. Det här är inte för att vara otrevlig och elak, utan bara för att depressionen får mig att glömma saker innan jag ens nämnt dem och den får mig tappa alla ork och kraft. Så när du ser mig en dag tro inte att jag är otrevlig och lat, utan jag försöker hela tiden. Dygnet runt. Det lovar jag dig.
Men på grund av min sjukdom tar jag antidepressiva och jag tar även en medicin som skall hjälpa mig att komma till ro på kvällarna och hjälpa mig få lite mer sömn än vad jag i vanliga fall får. Det är inget roligt men det är lika nödvändigt som nässpray när man är förkyld eller som ingefära för sångare när halsen krångar. Det är alltså nödvändigt för att jag skall kunna leva en så normal vardag som möjligt.
Idag tar jag modet till mig och delar med mig av det som skrämmer mig allra mest.
Kanske kan det hjälpa någon som kanske kan känna sig lite mindre ensam i sin sjukdom.
Jag skriver inte det här för uppmärksamhet för den skiter jag fullständigt i, jag skriver det här för att kanske hjälpa någon annan med även för att hjälpa mig själv i min process till läkning, för kanske kan det här göra det lite lättare för någon annan att förstå, om inte för någon annan med ångest och depression så kanske för att förstå mig om du känner mig och undrar varför jag kan bete mig på tusen olika sätt under loppet av några få timmar.
Så du, du som lider av ångest, depression eller andra psykiska sjukdomar, du är inte ensam. Det finns någon som går bredvid dig. Och känner du att du hamnat fel, man måste hamna fel några gånger innan man hamnat rätt. Och är du en person som hamnat fel gång på gång på gång och snart känner att du vill ge upp, ge inte upp. Du hamnar rätt till slut, för man måste dö några gånger innan man kan leva.
Och du, du som läser det här, det går att bli frisk. Jag är inte frisk ännu och har en väldigt bra bit kvar till det målet, men nu vågar jag tro på att det kommer bli bättre. För tillsammans är logiskt och tillsammans är vi starka. Ge aldrig upp.
Och kom ihåg; Du är INTE din diagnos. Du är individen bakom din sjukdom. Den vackra, fantastiska unika individen bakom din diagnos. Sluta aldrig tro och sluta aldrig hoppas, tillsammans klarar vi allt.
All kärlek till er.
❤️