Jag har levt mina tre senaste år i en lögn.
I ett liv som inte varit sant, med en bild om att mitt
liv varit fantastiskt till allra största del. Men sanningen är
att det har varit den största lögnen av de alla.
Under de senaste tre åren har jag varit sjuk.
Djup depression fick jag veta att det var för ungefär
6 månader sedan - då jag äntligen började få rätt hjälp,
då jag äntligen kom i kontakt med rätt psykolog.
Innan dess levde jag i en lögn. En lögn som jag idag inte
kan stå för. För idag vill jag berätta sanningen och också stå
för de ord som jag så många kvällar skrivit vid tidigare tillfällen.
Jag blev sjuk och det var inte mitt val.
Det råkade bara drabba mig, likt som det drabbar
så många andra.
Jag var för sjuk för att kunna inse att jag faktiskt var så pass
sjuk som jag då var.
Så jag började leva mitt liv som en lögn.
Jag började leva det "perfekta" livet utåt,
jag var den glada, positiva och framåt tjejen
som aldrig hade dåliga dagar. - Men de sämre dagarna blev
fler och bra dagarna färre och färre.. - Jag började låtsas mer. Låtsas för att
jag inte ville dra med någon annan ner i den skit som jag då befann mig i.
För jag har kämpat mot depressionen, ångesten och sömnproblematiken under en så pass lång tid att det varit min identitet. Det har varit den del jag som individ burit en enorm skam kring under i princip hela tiden. Förutom idag. Förutom på senaste tiden. För min psykiska ohälsa var inte mitt val. - Det var någonting som drabbade mig och som jag vägrar att skämmas för.
Jag har varit nere på botten, utan att kunna se toppen och
nu vägrar jag ljuga mer. Så jag börjar om. Raderar allt det gamla och startar om
från noll. För nu är livet mitt. Livet är mitt att leva på mitt vis, på ett vis som är ärligt både mot
dig som läser det här men till störst del på ett vis som är ärligt mot mig själv.
För i slutändan handlar det ändå om att vara sann mot sig själv.
Och nu när jag är sann mot er så är jag även sann mot mig själv.
För det senaste halvåret har jag varit enormt sjuk.
Livet hade inga ljusglimtar och framtiden var så långt i sikte
att jag aldrig trodde att jag skulle få se den. Eller främst uppleva den.
5 månader efter att jag hade blivit tagen på allvar inom den
psykiatriska vården för första gången så har jag imorgon mitt nästsista möte
med min psykolog. En individ som jag aldrig kommer kunna tacka nog med ord.
En individ som räddade mitt liv och som fick mig att ändra perspektiv kring hela livet.
Jag trodde aldrig på att jag kunde bli frisk. Jag trodde inte på att jag hade ett liv utan min psykiska ohälsa.
Jag trodde inte på att jag skulle bli accepterad i ett samhälle om jag inte var som alla andra.
Jag skulle vara samhällets definition av "perfekt".
Jag blev aldrig samhällets definition av "perfekt" -
Jag blev aldrig samhällets definition av "perfekt" -
istället blev jag min egen defination av perfekt,
genom att vara mig själv och den jag är.
Jag trodde inte att det gick att bli fri(sk).
Men idag vet jag att det går att bli fri(sk).
Det finns en värld bortom mörkret, en värld fylld av ljus.
Jag säger inte att det är lätt att ta sig dit.
Det jag säger är att det går.
Tillsammans är logiskt.
Och tror du inte att det går,
tänk om. För det går. Du har bara
inte insett det ännu.
